kritik

Höstruption. Dekadens. Salta jätten var min Mors allra bästa bilåkningstreat. Hon kunde med denna eminenta pastill helt kontrollera vårat otyg i baksätet. Min bror och jag slogs, psykade och var allmänt störiga även när vi drog slätt. Vi slutade tvärt med vårt otyg när väl pastilliern kom till smak i våra barnmunnar.  Hen har i en vidrig ambition, påbörjat ett smutsigt försök att måla över något  som såg ut att vara av vikt. Detta stör min visage. Stör den så verkligt att hösten blir påtaglig. Fruktansvärd kännsla på grund av färgval manifesteras i min kropp. Manifest av skev färguppfattning och dåliga referenser. Tags och den dynamografiska iden är utförd av en retarderad. Svagt sinne och dålig hållning. Kryckor. Permobil. Proteser. Att kolorera sin själsliga manhävdelse i färgerna av riddar Tengil (vår befriare), kommer inte särskilt väl ut. Själaångest och ökad höstkänsla är resultatet. Att lämna så mycket att skåda av vad man går över, visar på grav störning. Helt klart utvecklingstört betende. Lite pinsamt. Folk runt omkting är snälla för att de känner empati. Inte HioHop. Vidare kommer det ack så populära temat kosmos/astro upp igen. Som ett brev på posten. Tjatigt. Tråkigt och ljusbrunt. Glaskonst, technofest samt flipperspel är intrycket. Synen utav pant på balkongen får mig mer inspirerad än denna koloristiska fadäs. Vart ska jag ta vägen? Jag suktar efter stordåd.