kritik

Ett leende sprids i mitt ansikte. Trippad början, skadad mitt samt gediget avslut. Som helthet är allt bra.  Dock syns efter utkristalliseringen att detta inte är gjort i maskopi. Psykadeliskt, mönstrat och färgat i psykos till vänster. Hela ej längre synlig. Vilket är synd. En sinrlig prickmönstrad bakgrund som byter nyans. Rinner. Liksom pulserar. Ser organisk ut. Kanske inte gjord med ortolig precision men ack så trevlig. Färgvalet är symfoniskt valt och ögat njuter. Mitten skriker dock av bokstavskombination. Snett. Vint. Ljust, ljust alldeles för vitt. Försöka tona ljusblå med ljusblått? Idioti. Förnedring. Allt, inte bara det som ska tydas i blandade stäver, är på sniskan. Förmodligen satt så även kepsen på denne lömska utövare. Kort i rocken och nervös, kan med säkerhet tilläggas. Detta sammelsurium av stilar avslutas i en uppvisning i precision. Nogranheten är fullkomlig. Möjligen önskas en mer genomtänkt färgkoordinering. Dock ser vi mellan fingrarna denna gång, ty behaget att skåda exemplariskt lagda konturer , svulstigt arrangemang och äkta lust att förena de fem elementen med tyska åttiotalspudelrockbands logotyper samt nintendo-åttabitar är mig en sann lycka. Det vet vi, lika säkert som att snön är vit, att den som lyckas med ovan nämnda kombination är ett proffs uti fingerspetsarna. Multiperson. Gigaplex. Tusensköna. Rotorsplyd. Förgätmigej. Dialektal favorism. Avslutning. Sju punkt sju.