kritik

Höstruption. Dekadens. Salta jätten var min Mors allra bästa bilåkningstreat. Hon kunde med denna eminenta pastill helt kontrollera vårat otyg i baksätet. Min bror och jag slogs, psykade och var allmänt störiga även när vi drog slätt. Vi slutade tvärt med vårt otyg när väl pastilliern kom till smak i våra barnmunnar.  Hen har i en vidrig ambition, påbörjat ett smutsigt försök att måla över något  som såg ut att vara av vikt. Detta stör min visage. Stör den så verkligt att hösten blir påtaglig. Fruktansvärd kännsla på grund av färgval manifesteras i min kropp. Manifest av skev färguppfattning och dåliga referenser. Tags och den dynamografiska iden är utförd av en retarderad. Svagt sinne och dålig hållning. Kryckor. Permobil. Proteser. Att kolorera sin själsliga manhävdelse i färgerna av riddar Tengil (vår befriare), kommer inte särskilt väl ut. Själaångest och ökad höstkänsla är resultatet. Att lämna så mycket att skåda av vad man går över, visar på grav störning. Helt klart utvecklingstört betende. Lite pinsamt. Folk runt omkting är snälla för att de känner empati. Inte HioHop. Vidare kommer det ack så populära temat kosmos/astro upp igen. Som ett brev på posten. Tjatigt. Tråkigt och ljusbrunt. Glaskonst, technofest samt flipperspel är intrycket. Synen utav pant på balkongen får mig mer inspirerad än denna koloristiska fadäs. Vart ska jag ta vägen? Jag suktar efter stordåd.

Mycket att ta in denna gång. Tre helt olika. Alla väl genomtänkta och utförda med säkerhet. Till vänster har vi någon som trots sitt manliga hävdelsebehov är fast i en romantiskt tv-spelsdröm. Hur tankar om att till slut få besegra Bowser i SMB2 inte kan läggas åt sidan. Även den glada, helt kompletta färgpaletten luktar handkontrollsvett och blåsor på tummen. Men detta är bra. mycket bra. Lagom, med välgjorda detaljer. Den delade bakgrunden, som för tankarna till en futuristisk rymd går bra tillsammans med motivet. Ljusnaden som separerar verket från rymden är härligt övertygande. Dock kommer det ett litet frågetecken angående de vita prickar som ligger på rad och faller i storlek. Är det gjort av samma person? I så fall gick något katastofalt fel. Plötslig hjärblödning? Lobotomi från klar himmel? Slut på färg är aldrig en ursäkt. Någon spjuver kan ju faktiskt kommit på kvällskvisten och tänkt i sitt barnasinne att detta måste piffas upp. Inte helt omöjligt. Är det månne den spankulerande individ vi ser i svartvit klädnad som tagit sig denna frihet? Vi lär aldrig få veta. Ett trumpet kvinnoansikte ger en välförtjänt dynamik åt helheten. Placeringen i mitten känns självklar. Storleken även den tacksam. Trotts sin snygga lugg och silkeslena hud, verkar hon omåttligt störd av något. Möjligen den taskiga astigmatiska synproblematiken som lösts med flaskbottnar? Kanske är detta välgjorda porträtt en ögonblicksbild utav henne, när hon för tredje gången denna vecka blir ratad för två polare och kassar fulla med atrappsprayburkar. Hur det än må vara, så borde hon vara bekymrad över de märkliga trianglar med en tillhörande romb, som i trefärgsmönstring dyker upp lite varstans. Dem har med största säkerhet att göra med att det transparenta schabraket till höger är inte färdiställt. Dessa fattiga konturer och tveksamma fyllnad, som taffligt ska kompenseras med tokroliga trianglar är helt deprimerande. Tydligt syns en ambition om något som kunde blivit storslaget. Bakgrunden är förträfflig och akompangemanget med de två till vänster stakade ut en aveny till att enkelt ro hem en estetisk triumf. Avenyn smalnade tyvär av till en grusig stig utan belysning. Där stapplar vår tappre vän in och faller platt. Vad hände, frågar vi oss. Tog krafterna slut? Kom det en läskig hund? En vindpust med lukt från mc donalds som fick salivet att rinna till i suktan efter ett par tiokronors burgare? Frågorna är många då detta faktiskt är något som kunde blivit riktigt bra. Kamraternas besvikelse måste varit monumental och förvirrad frustration uppstod med all säkerhet när dessa vedervärdiga trianglar skulle till i ett sista dödsryck.  Friska tag och lycka till nästa gång.

Ett leende sprids i mitt ansikte. Trippad början, skadad mitt samt gediget avslut. Som helthet är allt bra.  Dock syns efter utkristalliseringen att detta inte är gjort i maskopi. Psykadeliskt, mönstrat och färgat i psykos till vänster. Hela ej längre synlig. Vilket är synd. En sinrlig prickmönstrad bakgrund som byter nyans. Rinner. Liksom pulserar. Ser organisk ut. Kanske inte gjord med ortolig precision men ack så trevlig. Färgvalet är symfoniskt valt och ögat njuter. Mitten skriker dock av bokstavskombination. Snett. Vint. Ljust, ljust alldeles för vitt. Försöka tona ljusblå med ljusblått? Idioti. Förnedring. Allt, inte bara det som ska tydas i blandade stäver, är på sniskan. Förmodligen satt så även kepsen på denne lömska utövare. Kort i rocken och nervös, kan med säkerhet tilläggas. Detta sammelsurium av stilar avslutas i en uppvisning i precision. Nogranheten är fullkomlig. Möjligen önskas en mer genomtänkt färgkoordinering. Dock ser vi mellan fingrarna denna gång, ty behaget att skåda exemplariskt lagda konturer , svulstigt arrangemang och äkta lust att förena de fem elementen med tyska åttiotalspudelrockbands logotyper samt nintendo-åttabitar är mig en sann lycka. Det vet vi, lika säkert som att snön är vit, att den som lyckas med ovan nämnda kombination är ett proffs uti fingerspetsarna. Multiperson. Gigaplex. Tusensköna. Rotorsplyd. Förgätmigej. Dialektal favorism. Avslutning. Sju punkt sju.

Ett direkt illamående infinner sig. Det skinkfärgade underlaget är fruktansvärt. Färgvalet i helhet påminner om dåligt barnarbete från öst. Frågan slår hårt och snabbt; vad var tanken med detta? Rosa blått och rött. Associationer till glass godis och barnleksaker är närmast. Att det är två ord i livlös blå kolorering, som ska fånga uppmärksamhet är klart. Inramningen av dessa två är dock under all kritik. Snett, vint, slarvigt och just livlöst. Till vänster ser vi en aning genomtänkthet. En antydan till en ide om rörelse. Dock är ytan bakom med sin burkskinke färgade vidrighet, lämnad outnyttjad. Detta taffliga försök att göra det hela spännande med alldeles för lite rött, ger oss bara mer att önska. Höger ut ser det något bättre ut i det avseendet, men här kan vi anan något annat. Depression? Ovana? Någon hat tagit sig vatten över huvudet. Låtit sig dränkas i en ocean. Att gå  ut stort hårt och bombastiskt, för att avsluta likt en neurosedynskadad dyslektiker är oroväckande. Kompositionen är så oigenomtänkt att varenda lik på kyrkogården intill roterar motsols. Ingen som helst känsla för rörelse eller stil. Mottot i mitten vill säga oss att detta verk är gjort med stil och klass. Det är menat ironiskt och vi avslutar med detta.